* * *

förödmjuka dig
klipp ditt hår
bränn stigman på dina händer
skär dig i handlederna och i handflatorna
kväv ditt kött
förödmjuka dig
gå ned på knä
mitt på gatan
på asfalten
framför lerpölen
bredvid den fula lutherska kyrkan
vid femmans busshållplats
sänk ditt huvud
och sörpla det grumliga vattnet
med stora drag
förödmjuka dig
bli lägre än ett djur
bli lägre än en maskin
var fs

och skriv ihop en dikt nu
hur känns det?


* * *

vi föds på sjukhus
långa slitna korridorer
i tystnaden ekar stegen
luften stinker av klor och medicin
väggarna inpyrda av sjukdomar
våra namn finns listade
allt är under kontroll
pappren finns i pärmar
pärmarna bakom lås
receptionen innanför ytterdörren
idag kan ingen längre komma
och besöka dig
bakom fönstret skymmer det
bårhuset på andra sidan byggnaden
lyft på fötterna
säger städerskan


* * *

det är inte Dina händer
det är inte Dina händer min älskade
det är inte Dina händer
som skruvar på radion
det är inte Dina händer
som drar för gardinerna
som drar ifrån gardinerna
och riktar ljuset mot ansiktet
det är inte Dina händer
som trycker vapnet i handen
visar någons foto
och stoppar pengarna i fickan
det är inte Dina varma händer
som vidrör mitt ansikte
väcker mig mitt i natten
och leder mig i okänd riktning
de händer jag känner är kalla
det är grymma händer
det är livlösa händer
som riktar in livet


* * *

jag såg märkliga saker
stora djur av metall
som saknade ben
men som ändå rörde sig raskt
jag såg märkliga saker
en oändligt lång orm
som ringlade längs en järnstig
den bara kom och kom
alla såg den komma
men de rörde sig inte ur fläcken
människorna väntade stilla
med nedfällda ögon och tomma blickar
och lät sig knuffas in i ormens mage
av dystra män
rakt från sidan
så att den lättare skulle kunna smälta födan
mer såg jag dem inte
jag såg märkliga saker
jättestora paddor
som kröp genom väggarna
med ett upprättstående långt rakt horn
över människokroppar
såväl döda som levande
jag såg märkliga saker
jag såg stora fåglar
så stora att Du inte skulle tro
jag vet inte hur många
som kunde ha rymts under en vinge
skyddade från den stickande värmen
jag vet inte hur många
de var som dog
när fåglarna i flykten
värpte söndriga ägg
som inte skapade liv
endast eld- och rökpelare steg
jag såg märkliga saker
jag såg långa byggnader
i prydliga rader
i dem fanns man inte för att leva
där var man för att dö
jag såg mycket märkliga saker
jag vet att det var en dröm
eller en feberhallucination
jag vet att det inte finns sådana saker
att det inte var i verkligheten
att i verkligheten finns Du
slanka flicka vid min sida
och det är inte en dröm
rör vid mig
säg att det är så
och inte tvärtom


* * *

dörrarna har stängts
ögonen har tystnat
mönster strömmar från tapeterna
så kallt att lederna inte rör sig
och ut kommer man inte längre
kom inte och leta efter mig
den staden har en blodig himmel


* * *

lamporna blinkar
blekt ljus
flödar från skärmen
från ena ändan av jorden till den andra
rör sig mitt meddelande till dig
vad skulle vi väl göra
om tekniken inte fanns
fattiga
och futtiga vore vi
och du skulle inte få veta
att jag älskar dig
eller om du visste
skulle du glömma
men nu vet du
och glömmer inte
försök du bara
vad skulle vi väl göra
om apparaterna inte fanns
kärlekens hjälpredor


* * *

tre kors
på berget Golgata
Guds signatur?


* * *

allt passerar som ett tåg
en smärta övergår i en annan
järnet smakar som järn
och det finns ingen sorg längre


* * *

jag är inte rädd för fjärilar
eller
eller? eller?
eller
nyckelpigor
ens
meddelade ett barn
med röd mössa högljutt
på bussen från lasnamäe
du som skapar formler
och får oss att reagera
ge oss också mod
att inte känna rädsla för
det vi åtrår


* * *

baksmällan i vår gemensamma kropp
som dimma under taket
och som tungt damm
på dörrhandtaget i hallen
bakom fönstret finns en dröm
Dina strumpor på stolen
på golvet något som hör till mig
sängen obäddad till kvällen
in under värmen igen
baksmällan i vår gemensamma kropp
håller oss
min fru
maskinen är högt upp och långt borta


***

när en människa dör
smäller dörrarna
bilarna kör
och molnen sträcker sig över himmelen
katten tvättar sina ögon
de förbipasserande har bråttom
och i rummet bredvid låter datorn
en stor man ligger ned
han fyller halva golvet
eller en fjärdedel
eller åtminstone en femtedel
kroppen genomfars av kramper
huden är blåaktig
ögonen ser inte längre
eller visar något
ur munnen rinner blodigt saliv
han pratar inte längre
inte nu
eller någonsin senare
en stor tung kropp
vänd på sidan
ända till slutet försöker du rädda
fastän du inte längre tror
och så kommer stunden
du lever
och ser och tänker och känner
att denna bekanta figur
inte ser inte tänker inte känner
när en människa dör
förändrar det ingenting
gatorna är fulla av liv
någons arbetsdag slutar
han låser dörren till kontoret
en mor hämtar
sin lilla dotter från dagis
på vägen köper de kakor
idag gråter hon inte mer
spårvagnen svänger till vänster
hissen går ned
bitar av socker på kafébordet
framför fabriksdörren
ber en man en annan om eld
får
tackar
tiger
som från dag till dag
vid järnvägsövergången
föraren i den stillastående taxibilen
svär på sitt språk
varureklam på radion
den första droppen
faller på fönsterglaset
himlen är grå betong är grå
asfalten är blöt
och grå
gräset har ännu inte vaknat till liv
i det gröna huset
fryser den gamla damens fötter
ensam framför TVn
när en människa dör
är allt som vanligt
det kan inte vara på annat sätt
det kan inte vara på annat sätt
att du inte kan tro det


* * *

och så återstår det bara en fråga?
när solen bränner på vita bilar
när solen bränner på röda bilar
när solen bränner på svarta bilar
i vilka döden transporteras
över metallbron
vid stupet
och tåg och järnvägsspår
och oljiga havsvågor
och rykande fabriksskorstenar
ynkligt grått gräs
asfaltens gråa yta
stadens gråa ansikte
och dess igenkorkade rynkor
där pinade katter smyger
och hemlösa barn bråkar
och någon av dem är ännu inte sjuk
då återstår det bara en fråga?
när man är omgärdad av fukt och förruttnelse
och håglöshet och sjukdom och död
när det bakom oss bara finns tomhet
och tomhet och förräderi
när fingrarna frusit fast vid vapnet
och det inte finns något säkert
när det mellan höga flagnande hus
mitt bland hat och skräp
finns en liten obetydlig mördare
och det är just du
då återstår det bara en fråga?
när svarta bilar kör
på alla Europas vägar
köer som tarmar
järndörrar slår
och dämpar skriken
när den onde sticker upp
på många ställen på en och samma gång
från Kosovo till Buchenwald
från Berlin Madrid och Moskva
från Tallinn Räpina Tartu
Jõgeva Märjamaa Kohtla-Järve
Karksi-Niua och Polli
sticker upp och lägger sig över Europa
förenas i en mörk himmel
rullar över ett försvarslöst land
faller ned som regn
sprider sig överallt
rinner längs rännstenen
pyr in dina kläder
skvalpar i dina skor
tränger in under huden
spionerar bakom din dörr
kikar längtansfullt in
genom ditt sovrumsfönster
med grått hår och tandlös
med en gammal kvinnas ansikte
med svarta glasögonbågar
med en copywriters ansikte
då återstår det bara en fråga?
när morgonen slår in dina tänder
och styr ljuset in i ögat
när ett torrlagt vattenfall faller
och du står under den
och du kvävs i den
när allt är så in i helvete klart
rätt och utan nåd
din näsa är täppt av damm
korn skrapar din strupe
något trycker mot dina lungor
hjärtat bultar och bultar
luften räcker inte längre till
öronen hör inte längre
men ögonen är alltför klara
din skuld står framför dig
din skuld faller över dig
din och alla andras skuld
är samlad i dig ett ögonblick
men detta ögonblick är långt
för man kommer inte ur detta ögonblick
då återstår det bara en fråga
enklare än något annat
enklare än en babys bajsnöd
elak som ett barns skämt
krävande som en kvinnas födslovåndor
gammal som skit
det vi kallar för liv
ärlig som döden
finns inget annat än denna fråga
högre än alla dina tankar
allt annat är tomt skräp
allt annat är cirkus och sport
återstår bara denna fråga
där svaret beror på
om du är född eller inte
om ditt liv har något värde
och återstår bara en fråga:
klarar jag av att behålla
den jag älskar?


tõlked / översättning: Kalli Klement