* * * förödmjuka dig klipp ditt hår bränn stigman på dina händer skär dig i handlederna och i handflatorna kväv ditt kött förödmjuka dig gå ned på knä mitt på gatan på asfalten framför lerpölen bredvid den fula lutherska kyrkan vid femmans busshållplats sänk ditt huvud och sörpla det grumliga vattnet med stora drag förödmjuka dig bli lägre än ett djur bli lägre än en maskin var fs så och skriv ihop en dikt nu hur känns det? * * * vi föds på sjukhus långa slitna korridorer i tystnaden ekar stegen luften stinker av klor och medicin väggarna inpyrda av sjukdomar våra namn finns listade allt är under kontroll pappren finns i pärmar pärmarna bakom lås receptionen innanför ytterdörren idag kan ingen längre komma och besöka dig bakom fönstret skymmer det bårhuset på andra sidan byggnaden lyft på fötterna säger städerskan * * * det är inte Dina händer det är inte Dina händer min älskade det är inte Dina händer som skruvar på radion det är inte Dina händer som drar för gardinerna som drar ifrån gardinerna och riktar ljuset mot ansiktet det är inte Dina händer som trycker vapnet i handen visar någons foto och stoppar pengarna i fickan det är inte Dina varma händer som vidrör mitt ansikte väcker mig mitt i natten och leder mig i okänd riktning de händer jag känner är kalla det är grymma händer det är livlösa händer som riktar in livet * * * jag såg märkliga saker stora djur av metall som saknade ben men som ändå rörde sig raskt jag såg märkliga saker en oändligt lång orm som ringlade längs en järnstig den bara kom och kom alla såg den komma men de rörde sig inte ur fläcken människorna väntade stilla med nedfällda ögon och tomma blickar och lät sig knuffas in i ormens mage av dystra män rakt från sidan så att den lättare skulle kunna smälta födan mer såg jag dem inte jag såg märkliga saker jättestora paddor som kröp genom väggarna med ett upprättstående långt rakt horn över människokroppar såväl döda som levande jag såg märkliga saker jag såg stora fåglar så stora att Du inte skulle tro jag vet inte hur många som kunde ha rymts under en vinge skyddade från den stickande värmen jag vet inte hur många de var som dog när fåglarna i flykten värpte söndriga ägg som inte skapade liv endast eld- och rökpelare steg jag såg märkliga saker jag såg långa byggnader i prydliga rader i dem fanns man inte för att leva där var man för att dö jag såg mycket märkliga saker jag vet att det var en dröm eller en feberhallucination jag vet att det inte finns sådana saker att det inte var i verkligheten att i verkligheten finns Du slanka flicka vid min sida och det är inte en dröm rör vid mig säg att det är så och inte tvärtom * * * dörrarna har stängts ögonen har tystnat mönster strömmar från tapeterna så kallt att lederna inte rör sig och ut kommer man inte längre kom inte och leta efter mig den staden har en blodig himmel * * * lamporna blinkar blekt ljus flödar från skärmen från ena ändan av jorden till den andra rör sig mitt meddelande till dig vad skulle vi väl göra om tekniken inte fanns fattiga och futtiga vore vi och du skulle inte få veta att jag älskar dig eller om du visste skulle du glömma men nu vet du och glömmer inte försök du bara vad skulle vi väl göra om apparaterna inte fanns kärlekens hjälpredor * * * tre kors på berget Golgata Guds signatur? * * * allt passerar som ett tåg en smärta övergår i en annan järnet smakar som järn och det finns ingen sorg längre * * * jag är inte rädd för fjärilar eller eller? eller? eller nyckelpigor ens meddelade ett barn med röd mössa högljutt på bussen från lasnamäe du som skapar formler och får oss att reagera ge oss också mod att inte känna rädsla för det vi åtrår * * * baksmällan i vår gemensamma kropp som dimma under taket och som tungt damm på dörrhandtaget i hallen bakom fönstret finns en dröm Dina strumpor på stolen på golvet något som hör till mig sängen obäddad till kvällen in under värmen igen baksmällan i vår gemensamma kropp håller oss min fru maskinen är högt upp och långt borta *** när en människa dör smäller dörrarna bilarna kör och molnen sträcker sig över himmelen katten tvättar sina ögon de förbipasserande har bråttom och i rummet bredvid låter datorn en stor man ligger ned han fyller halva golvet eller en fjärdedel eller åtminstone en femtedel kroppen genomfars av kramper huden är blåaktig ögonen ser inte längre eller visar något ur munnen rinner blodigt saliv han pratar inte längre inte nu eller någonsin senare en stor tung kropp vänd på sidan ända till slutet försöker du rädda fastän du inte längre tror och så kommer stunden du lever och ser och tänker och känner att denna bekanta figur inte ser inte tänker inte känner när en människa dör förändrar det ingenting gatorna är fulla av liv någons arbetsdag slutar han låser dörren till kontoret en mor hämtar sin lilla dotter från dagis på vägen köper de kakor idag gråter hon inte mer spårvagnen svänger till vänster hissen går ned bitar av socker på kafébordet framför fabriksdörren ber en man en annan om eld får tackar tiger som från dag till dag vid järnvägsövergången föraren i den stillastående taxibilen svär på sitt språk varureklam på radion den första droppen faller på fönsterglaset himlen är grå betong är grå asfalten är blöt och grå gräset har ännu inte vaknat till liv i det gröna huset fryser den gamla damens fötter ensam framför TVn när en människa dör är allt som vanligt det kan inte vara på annat sätt det kan inte vara på annat sätt att du inte kan tro det * * * och så återstår det bara en fråga? när solen bränner på vita bilar när solen bränner på röda bilar när solen bränner på svarta bilar i vilka döden transporteras över metallbron vid stupet och tåg och järnvägsspår och oljiga havsvågor och rykande fabriksskorstenar ynkligt grått gräs asfaltens gråa yta stadens gråa ansikte och dess igenkorkade rynkor där pinade katter smyger och hemlösa barn bråkar och någon av dem är ännu inte sjuk då återstår det bara en fråga? när man är omgärdad av fukt och förruttnelse och håglöshet och sjukdom och död när det bakom oss bara finns tomhet och tomhet och förräderi när fingrarna frusit fast vid vapnet och det inte finns något säkert när det mellan höga flagnande hus mitt bland hat och skräp finns en liten obetydlig mördare och det är just du då återstår det bara en fråga? när svarta bilar kör på alla Europas vägar köer som tarmar järndörrar slår och dämpar skriken när den onde sticker upp på många ställen på en och samma gång från Kosovo till Buchenwald från Berlin Madrid och Moskva från Tallinn Räpina Tartu Jõgeva Märjamaa Kohtla-Järve Karksi-Niua och Polli sticker upp och lägger sig över Europa förenas i en mörk himmel rullar över ett försvarslöst land faller ned som regn sprider sig överallt rinner längs rännstenen pyr in dina kläder skvalpar i dina skor tränger in under huden spionerar bakom din dörr kikar längtansfullt in genom ditt sovrumsfönster med grått hår och tandlös med en gammal kvinnas ansikte med svarta glasögonbågar med en copywriters ansikte då återstår det bara en fråga? när morgonen slår in dina tänder och styr ljuset in i ögat när ett torrlagt vattenfall faller och du står under den och du kvävs i den när allt är så in i helvete klart rätt och utan nåd din näsa är täppt av damm korn skrapar din strupe något trycker mot dina lungor hjärtat bultar och bultar luften räcker inte längre till öronen hör inte längre men ögonen är alltför klara din skuld står framför dig din skuld faller över dig din och alla andras skuld är samlad i dig ett ögonblick men detta ögonblick är långt för man kommer inte ur detta ögonblick då återstår det bara en fråga enklare än något annat enklare än en babys bajsnöd elak som ett barns skämt krävande som en kvinnas födslovåndor gammal som skit det vi kallar för liv ärlig som döden finns inget annat än denna fråga högre än alla dina tankar allt annat är tomt skräp allt annat är cirkus och sport återstår bara denna fråga där svaret beror på om du är född eller inte om ditt liv har något värde och återstår bara en fråga: klarar jag av att behålla den jag älskar? tõlked / översättning: Kalli Klement